Ursprung i Skandinavien: Jämtlandsteorin och tidiga bevis
Hereditär hemokromatos
Hereditär hemokromatos (HH) orsakas av en specifik mutation (C282Y) i HFE-genen på kromosom 6. All forskning tyder på att denna mutation uppstod en enda gång i historien – en founder-händelse hos en enskild person – varefter den spreds i befolkningen. Intressant nog är mutationen kopplad till en viss HLA-haplotyp (A3-B7), vilket tyder på ett gemensamt ursprung.
En teori har pekat mot Jämtland i Sverige som en möjlig tidig härd för hemokromatos. Redan 1980 noterades att HLA-haplotypen A3-B7 (kopplad till C282Y) var lika vanlig i Jämtland som i England och Bretagne områden med keltisk befolkning. Detta väckte frågan om mutationen kan ha spridits till Jämtland via vikingar som återvände från västerut. Historiska och genetiska studier har gett visst stöd åt denna koppling: en dansk studie från 2003 drog slutsatsen att C282Y-mutationens ursprung kan spåras till Södra Skandinavien och att den spreds med vikingarna
Med andra ord kan vikingatida resor och bosättningar ha fört anlaget mellan Skandinavien och de brittiska öarna.
Samtidigt måste påpekas att mutationen i sig är gammal. Baserat på genetiska rekombinationer i haplotypen har åldern på C282Y uppskattats till cirka 100 generationer, dvs ~2 500 år
Det antyder att hemokromatos fanns i Skandinavien (inklusive Jämtland) redan under järnåldern eller tidigare. Faktum är att nyare fynd har skjutit tillbaka ursprunget ännu mer: helgenomsekvensering av ett bronsåldersskelett från ön Rathlin (utanför Irland) visade att en man bar på HFE C282Y-mutationen redan för 4 000 år sedan
Detta är ett starkt genetiskt bevis för att hemokromatosmutationen fanns i Nordeuropa långt innan vikingatiden. Rathlin ligger dessutom längs den tänkbara seglingsrutten mellan Norge och Irland, och fyndet antyder ett östeuropeiskt (kontinentalt) ursprung för mutationen som sedan fördes västerut under bronsåldern
Sammantaget tyder forskningen på att hemokromatosens mutation uppstod i norra Europa för åtminstone 2 500 år sedan (möjligen ännu tidigare), och att Jämtland liksom andra nordiska områden kan ha haft anlaget sedan förhistorisk tid.
Spridning genom historien i Norden
Efter uppkomsten hos en förfader spreds C282Y-mutationen via migration och befolkningsrörelser. Ursprungligen betraktades den som ett “keltiskt” anlag eftersom keltiskt dominerade regioner (t.ex. Irland) har så hög frekvens
Men genetiska data visar att spridningen inte enbart skedde bland kelter, utan sannolikt över ett större nordeuropeiskt nätverk av folkgrupper.
Vikingatiden (ca 800–1050 e.Kr.) verkar ha spelat en roll för spridningen. Vikingarna reste och bosatte sig över stora områden i norra Europa och brittiska öarna, och de kan ha fört med sig hemokromatosanlaget i båda riktningar. En svensk studie av haplotyper på västkusten (Bohuslän) fann till exempel tydliga genetiska kopplingar mellan svenska hemokromatosfamiljer och Irland
Haplotypanalys indikerade även en lokal founder-effekt i Bohuslän av haplotypen A3-B14, vilket antyder att en tidig bärare kan ha funnits där och fått många ättlingar
Det är alltså möjligt att vissa regioner i Norden (som Jämtland eller Bohuslän) hade egna “grundare” av mutationen, eller tog emot genen via kontakt med keltiska områden under vikingatiden.
Ännu tidigare, under bronsåldern och järnåldern, skedde omfattande folkvandringar och handel sjövägen i Europa. Forskare påpekar att spridningen av C282Y kan ha påbörjats redan då, genom forntida sjöfarare före vikingarna
Den observerade geografiska gradienten i genens frekvens idag – högst i väster (Irland) och sjunkande österut över Europa – stödjer en spridning västerifrån österut under forntiden.
Samtidigt är Södra Skandinavien ett troligt ursprungsområde enligt vissa data, vilket skulle innebära spridning i motsatt riktning. En möjlig tolkning som förenar dessa fynd är att mutationen uppstod hos en nordeuropeisk population (i södra Skandinavien eller på kontinenten) under förromersk järnålder, spreds västerut mot de keltiska områdena och senare åter österut/norrut via vikingar. Resultatet blev att folk i Norden, Brittiska öarna och kringliggande trakter alla kom att dela detta anlag. Klart är i varje fall att hemokromatosmutationen överlevt i vissa släkter i över fyra millennier och “liftat” med samma HLA-haplotyp under hela den tiden.
Drabbade populationer – då och nu
Historiskt sett var det framför allt Nordeuropas befolkningar som bar på hemokromatosanlaget. I modern tid ser vi samma mönster: HH är i särklass vanligast bland människor med nordvästeuropeisk härkomst (nordisk eller keltisk). I befolkningar utanför denna krets är sjukdomen mycket sällsynt.
Idag har Irland den högsta rapporterade frekvensen av HFE-mutationer i världen och studier visar att omkring 10 % av irländare bär på C282Y-mutationen (dvs ungefär var tionde person är anlagsbärare). Även på de brittiska öarna i övrigt och i Bretagne (Frankrike) är frekvensen hög. I Skandinavien är andelen något lägre men fortfarande betydande – uppskattningsvis 5–6 % av svenskar bär på C282Y, och liknande siffror ses i Norge, Danmark och Finland. Detta kan jämföras med Sydeuropa, Östeuropa och Asien där anlaget är mycket ovanligt. Till exempel är C282Y i princip frånvarande hos ursprungsbefolkningar i Afrika, Asien och Australient (0 % i testade prover)
Således är hereditär hemokromatos starkt koncentrerad till ättlingar av nordeuropeiska folk. Sjukdomen beskrivs rentav som den vanligaste ärftliga (autosomalt recessiva) sjukdomen hos personer av europeiskt ursprung i vissa vita populationer uppskattas prevalensen homozygoter till ungefär 1 på 200–250 personervilket är mycket högt jämfört med andra ärftliga sjukdomar.
Sammanfattningsvis har dagens mest drabbade populationer sina rötter i Norden och på brittiska öarna. Celtic peoples (t.ex. irländare, skottar) och nordbor (skandinaver) delar bördan av hemokromatos i högre grad än andra grupper. Bland blandade befolkningar (t.ex. nordamerikaner) förekommer sjukdomen främst hos dem med betydande europeiskt (framför allt nordvästeuropeiskt) påbrå.
Genetiska kopplingar och nordisk härkomst
Att hemokromatosmutationen är vanlig just i Norden och närliggande regioner tyder starkt på en specifik genetisk härkomst. HFE-mutationen C282Y är nära kopplad till vissa HLA-gener, och den kombination (haplotyp A3-B7) som identifierats anses ha uppstått i en gemensam nordeuropeisk förfader
Det faktum att samma haplotyp fortfarande hittas intakt hos dagens patienter antyder en obruten genetisk linje från forntid till nutid. Med andra ord bär många skandinaver och nordeuropéer på exakt samma DNA-sekvensvariant som den ursprungliga bäraren för tusentals år sedan.
Genetiska jämförelser mellan olika befolkningsgrupper förstärker denna koppling: HFE C282Y förekommer i hög frekvens bland etniska skandinaver och kelter, men sällan hos exempelvis sydeuropéer eller asiater. I Italien är allelen till exempel under 1 % i frekvens, medan den i Sverige/Irland kan vara över 5–10 %. Denna skarpa gradient talar för att mutationen hör ihop med en nordeuropeisk genetisk släktlinje. Forskare har debatterat om den ska ses som en “keltisk” mutation eller “skandinavisk/vikingatida”, men i praktiken verkar det röra sig om en gemensam genetisk pool i norra Europa under järnålder/bronsålder som sedan bidragit till båda dessa folkgrupper
En studie som jämförde haplotyper i Sverige och Irland fann ingen stöd för att mutationen enbart skulle härstamma från irländska/gäliska linjer – de svenska hemokromatosfallen hade liknande haplotypmönster och mångfald som irländska, vilket tyder på att mutationen är äldre och delades av flera folk snarare än att den uppstod hos just kelterna
Således finns indikationer på att hemokromatos är kopplad till en specifik genetisk härkomst: nordeuropeisk/västerländsk. Personer med anlaget tillhör nästan alltid släkter som har sitt ursprung i denna region. Detta gör att HFE-mutationen ibland används (informellt) som en genetisk markör för nordeuropeiskt påbrå – om någon bär C282Y är chansen hög att hen har förfäder från Norden/Brittiska öarna. Naturligtvis är det ingen absolut regel, men statistiskt sett speglar genen en nordisk/keltisk koppling i släktträdet.
Hemokromatos som genetisk tidsmarkör
En spännande aspekt av hemokromatos-genen är att vi kan följa dess spår långt bakåt i tiden. Genom att analysera förekomsten av C282Y i gamla kvarlevor har forskare kunnat datera och lokalisera mutationens väg. Som nämnts hittades mutationen hos en människa som levde ~2000 f.Kr. på Irland
Även i Skandinavien kan vi genom haplotypkartor spåra genen flera århundraden bakåt – exempelvis har man kartlagt HFE-associerade HLA-haplotyper i svenska dalgångar över fem sekler bakåt i tiden via kyrkböcker och DNA. Dessa studier visar att hemokromatos-genen “rest” med familjer och populationer genom årtusenden.
Kan hemokromatos användas som en genetisk markör för nordisk/skandinavisk härkomst? Till viss del, ja. Att bära C282Y-mutationen indikerar att ens rötter med stor sannolikhet finns i den nordeuropeiska genpoolen. I genealogiska sammanhang kan förekomsten av denna mutation hos en person antyda att deras förfäder (på båda föräldrasidor) härstammar från exempelvis vikingar eller andra forntida nordeuropéer. Det är dock en bred markör – den särskiljer inte mellan exempelvis skandinaviskt och irländskt ursprung, då båda delar samma genvariant. Förekomsten av hemokromatos kan alltså ses som en pusselbit i spårandet av nordiskt/europeiskt ursprung, men den måste tolkas tillsammans med andra genetiska och genealogiska data.
Att mutationen funnits i ca 4 000 år innebär att vi i princip kan koppla dagens bärare ända tillbaka till bronsålderns människor i norra Europa. Många med hemokromatos bär bokstavligen på en ”genetisk fossil” – ett DNA-fragment oförändrat från forntiden. Som Sigvard Olsson poetiskt uttryckt det, så bär hemokromatospatienter på “ett minne från bronsåldern” i sina gener. Detta belyser hur genetiska sjukdomsanlag kan fungera som levande historieböcker: de berättar om våra förfäders migrationer och blandningar. För forskare är HFE-mutationen ett tydligt bevis på hur en genetisk variant kan spridas med folk över kontinenter och överleva genom många generationer.
Recessiv nedärvning: varför båda föräldrarna måste vara bärare
Hereditär hemokromatos följer ett autosomalt recessivt arvsmönster. Det innebär att en individ behöver ärva två kopior av det skadliga anlaget (C282Y), en från varje förälder, för att utveckla sjukdomen. Om man bara har en muterad gen (heterozygot bärare) brukar man inte få fullt utvecklad hemokromatos – bäraren kan möjligen ha något förhöjt järn, men sällan allvarliga symtom. För sjukdom krävs alltså att båda föräldrarna är bärare av anlaget och båda fört det vidare.
För en person som har hemokromatos idag betyder detta att båda dennes föräldrar har nordeuropeiskt hemokromatosanlag i släkten. I praktiken kanske endast den ena föräldern är av nordisk/keltisk härkomst – men då måste även den andra någonstans i sina rötter ha en förfader från samma genetiska krets, annars skulle inte anlaget finnas på båda sidor. Att båda föräldrarna är bärare kan ske om de kommer från liknande etniska bakgrunder (till exempel två svenskar, eller en svensk och en irländare, etc., där genen förekommer). I områden där befolkningen är blandad, som i USA, ser man hemokromatos hos personer vars båda föräldralinjer inkluderar vita européer med detta anlag.
Ur individens perspektiv understryker detta hur ens genetiska ursprung är en kombination av två familjelinjer. När en patient diagnostiseras med hemokromatos kan det vara en ledtråd till familjens historia: det krävdes ett “möte” mellan två släktträd med samma europeiska genvariant. Ibland kan detta förklara varför sjukdomen plötsligt dyker upp – kanske fanns anlagsbärare på varsitt håll i släkten som inte visste om det, och först när deras gener kombinerades i nästa generation uppstod sjukdomen. För den drabbade kan insikten vara att han/hon bär på ett arv från båda föräldrarna som sträcker sig tillbaka till den ursprunglige anlagsbäraren. Det är ett konkret exempel på att våra förfäders genetiska bidrag fortfarande påverkar oss.
Vad innebär detta för en person med hemokromatos idag?
För en modern individ med hemokromatos betyder allt detta att sjukdomen är en del av deras genetiska arv och historia. Rent medicinskt behöver man fokusera på behandling (tappning av blod för att sänka järnnivåerna etc.), men i ett större perspektiv kan man betrakta sitt tillstånd som en genetisk länk till forna tiders människor. Att ha ärftlig hemokromatos implicerar att man är avkomma till den population som bar på C282Y-mutationen – ens DNA har spår som leder tillbaka till bronsålderns eller järnålderns Nordeuropa. Det innebär inte att man kan spåra exakt vilken stam eller by mutationen kom ifrån, men det ger en övergripande förståelse: ens förfäder tillhörde den nordiska/keltiska gemenskap som först spred detta anlag.
Sammantaget kan en person med hemokromatos betrakta sin sjukdom som ett arv från djupet av tiden. Det faktum att båda föräldrarna bar på anlaget förmedlar att båda släktleden bär på en gemensam nordisk-europeisk historia. För individen idag har det kanske ingen praktisk betydelse förutom att förklara varför just hen drabbades – men det kan ge tröst eller fascination att veta att ens gener berättar en historia. Som forskning visat är hemokromatos ett exempel på hur en enstaka mutation överlevt i tusentals år och förenat olika folk i ett gemensamt genetiskt arv. För den drabbade knyter det samman dåtid och nutid: ens kropp bär på ett “minne” av forntida förfäder, samtidigt som man själv är en del av den fortsatta berättelsen när sjukdomen idag identifieras och hanteras med moderna medicinska insatser.
Källor: Genetiska studier och översikter om hemokromatosens ursprung och spridning
pubmed.ncbi.nlm.nih.gov, historiska haplotyp-analyser i Norden
pubmed.ncbi.nlm.nih.gov samt fynd av HFE-mutationen i forntida DNA
lakartidningen.se. Dessa källor pekar samstämmigt på att HFE C282Y-mutationen har norrautropéiskt ursprung och högst förekomst bland nordiska och keltiska folk och belyser dess resa från en enda mutation i forntiden till en vanlig ärftlig sjukdom i dag.